Derek Sivers skrev i en intervju att han bara har två lägen vid förfrågningar från andra personer som vill ha med honom i sina projekt, antingen ”Hell yeah!” eller nej. Allt sedan jag läste den artikeln, så har jag fascinerats av tanken med en lägsta nivå över vad jag engagerar mig i.

Det kan tyckas som att Paretos princip trivialiserats i dessa tider, fast Sivers metod påminner mig om den. Jag tänker mig det som att jag har två mentala lådor, en liten för det som är viktigt och en stor för det som är oviktigt. Varje gång någon information eller en förfrågan kommer till mig, så sorterar jag dem i den viktiga eller oviktiga mentala lådan och agerar sedan utifrån det.

Eftersom jag lätt blir smickrad över att någon vill ha med mig i sitt projekt – och lika lätt duperas av intressanta idéer, så har jag reflexmässigt sagt ja till saker tidigare för att i slutändan ta på mig projekt som jag inte varit så intresserad av eller som jag egentligen inte haft resurser för att engagera mig i. Att det egentligen handlar om egot, gör det inte enklare att säga nej.

Fast när du säger ja till något så behöver du samtidigt säga nej till så mycket annat, och ur min erfarenhet så är det ofta det roliga eller de långsiktigt viktiga sakerna som sätts åt sidan först.

I arbetet med att bli bättre på att bestämma vad min tid egentligen ska gå till, så har de två mentala lådorna för att skilja på viktigt och oviktigt varit till stor hjälp.

Avslutningsvis så vet jag inte om någon kan uppmuntra oss att säga nej på ett bättre sätt än Chuck D